Hur man tar farväl av sitt husdjur

Ett husdjur är en nära relation och när husdjuret dör kan det därför finnas all anledning att försöka ta ett ordentligt farväl av det. Här vill jag därför dela med mig av ett konkret exempel på hur en sådan begravning kan gå till. I sig kan det också vara en övning inför ännu större sorger i livet, i synnerhet för barn.

Begravningar hör till de universella riter, som människor har praktiserat överallt sedan urminnes tider. Det handlar om att ta avsked, att markera människans värdighet och oftast också att uttrycka en tro på vad som händer med människan efter döden. Riten hjälper till att konkretisera döden, som lätt blir så abstrakt och därmed svår att förstå annars. Det gäller inte minst för barn, som på en gång både kan ha ett väldigt naturligt förhållande till döden och samtidigt saknar egna intellektuella redskap för att riktigt bearbeta konsekvenserna av den. Där kan riten vara en allvarlig lek, som är till stor hjälp.

Relationen till ett husdjur kan ibland också vara väldigt stark, men hur gör man för att ta avsked av ett sådant? Till att börja med har Jordbruksverket ett regelverk kring vad man får göra med döda djur och det är det förstås viktigt att följa.

Men hur kan en begravningsrit kring ett dött husdjur se ut? I det exempel jag ska ge här handlar det om en dvärghamster och två ledsna barn. Det vi gjorde var att ge tid till samtal och att sitta med den döda dvärghamstern under ett par dagar. Sedan fick ett av barnen vika en enkel låda i papper och inreda den med lite bomull innan djuret placerades i den. Det går förstås bra att ta en färdig kartong också, men själva görandet har sin funktion i sorgen och är därför i sig en hjälp. Nästa steg blev att utse en begravningsplats, som i det här fallet blev vår kolonilott. Här påminner jag på nytt om Jordbruksverkets regelverk.

När vi kom dit med papperslådan hjälptes vi åt att gräva en grop och satte oss sedan på stolar runt den. Vi läste högt ur Ulf Nilssons barnbok Adjö, herr Muffin, som handlar om ett marsvin, som dör. Vi sjöng också den psalm, som finns sist i boken, med musik av Leif Nahnfeldt. Sedan sa vi adjö till vårt lilla husdjur och ett av barnen satte därefter ner lådan i gropen. Det andra barnet öste på jorden, vi la på ett par större stenar, några blommor och ett enkelt kors knöts ihop. Till slut pratade vi lite kort om hur vi hade upplevt den här stunden med varandra.

Den här riten följer i all enkelhet ungefär hur det går till att begrava en människa. Vi kunde också ha läst en bibeltext och bett en bön. Någon annan hade kanske valt att läsa en dikt eller någon annan text, som kan sätta ord på hur man känner i situationen. En annan tanke är att visa bilder av husdjuret och kanske berätta om någon särskild händelse som man har varit med om tillsammans eller något om vad husdjuret har betytt. 

Det här är en sorg i det lilla och jag tror att det inte är stora problem att gå vidare från den, trots allt. Men den här riten får på samma gång också vara en övning inför de större sorger, som förmodligen också väntar i livet. Den här erfarenheten kommer våra barn troligtvis att bära med sig när de så småningom går på en människas begravning också. Då finns det en beredskap hos dem inför hur det kan kännas, hur det går till och då kan det ge en extra trygghet i en svår situation.

För mig som präst ger det här också anledning att fundera över vår relation till Gud och ett liv efter döden. Jag kan inte se att det finns några löften i Bibeln om att djur kan få evigt liv. Samtidigt handlar människans särställning i förhållande till Gud om att det finns en ömsesidig relation mellan oss. När man som människa har en nära relation till ett husdjur blir den gränsen inte längre lika skarp och det gör frågan svårare rent känslomässigt. Men gäller det i så fall också minsta mygga, som jag har allt annat än en god relation till? Frågan blir förstås ännu svårare då och jag kan bara säga jag måste lämna den och upprepa att det är viktigt att få ta avsked av alla som vi har en relation till, vare sig de är människor eller djur.